Vy från hästryggen

Jag har på senare år blivit en skogsmulle. Jag föredrar med andra ord att traska runt i skogen med min häst framför att rida “seriöst”. Å andra sidan kan det knappast bli annat än seriöst när man mår bra av det man gör så egentligen är nog min ridning oerhört seriös. Jag kan komma till stallet på uruselt humör och känna att jag inte alls orkar sätta mig på hästryggen just den dagen, trots detta tar jag mig upp och bara några minuter senare har det dåliga humöret ramlat av mig. Seriös skogsmulle-ridning??

Förr om åren red jag mycket dressyr. Amitza är väl grundutbildad i dressyr och kan dom flesta rörelser utom dom mest avancerade. Men det är många år sedan jag red för en instruktör och jag kanske inte sitter som en påse nötter på hästryggen men jag sitter inte heller perfekt längre.. Och Amitza går inte i perfekt form, men hon gör det jag värdesätter allra mest, hon gör exakt det jag ber henne om. I mina ögon är detta värt mer än alla korrekta sitsar i världen för det är vad det hela går ut på. Att få 450 kilo att lyda ens minsta vink utan att ta till våld eller utrustning.

Utrustning ja, där är jag också lite udda tror jag. I ungefär 98% av våra ridturer så används ett enkelt träns utan nosgrimma och inget mer. Allt började med att Amitza inte tyckte att sadeln var en kul grej så jag började rida barbacka och flera år senare kan jag lova att det går alldeles ypperligt att rida både dressyr och galna skogsturer med hoppning utan sadel! Jag drar dock gränsen vid banhoppning, ingen av oss är bra på det även om vi gör något tappert försök ibland, vilket brukar sluta med några tvärstopp och ett par vingliga rivningar och då får sadeln va med för det är lite lättare att hålla sig kvar när man kan klamra sig fast i den. Tror det är tur att ingen är med oss på ridbanan i dom situationerna, eller det kanske hade varit bra, att få bjuda på några goda skratt menar jag!

Jag har några gamla skador i min kropp som inte läkt ihop som dom borde, jag har exvis väldigt mycket mindre muskelmassa i vänster lår gentemot höger. Detta har gjort att jag red in min lilla häst med känsla snarare än muskler, det räcker att jag lägger över vikten lite så lyssnar hon upp. Vill jag ha henne att svänga höger så tittar jag helt enkelt åt höger, den lilla viktfördelning detta ger räcker för att hon ska ha koll på vart vi ska. Om vi ska sakta ner räcker det att jag sträcker lite på ryggen så hörsammar hon det direkt, är hon riktigt pigg kanske jag får lägga om handen något och är hon tokpigg så läggs ett Saaakta till så stannar hon.  När vi började med galoppombyten för några år sen så bytade hon galopp när jag tänkte tanken men innan jag hunnit lägga till skänkeln. Hästar kan det här med kroppsspråk och ofta har jag fått för mig att Amitza ser det som en utmaning att gissa vad vi ska göra innan jag ger nåt tecken på det. Sen hjälper naturligtvis våra år tillsammans till, vi känner varandra utan och innan!

Jag misstänker att det här inlägger kommer att få kommentarer igen om att jag är insnöad (pga av mycket hästsnack) så det är bäst jag slutar nu. På återseende!

Dela med dig!