Älskade katter!
Jag har precis läst ut James Bowen´s Gatukatten Bob, en härlig bok om en katt som hjälper en narkoman att komma på fötter och få ordning på livet. Det är så skönt att det finns fler än jag som uppskattar dessa underbara djur, med sina små egenheter och sällsamheter.
Jag har som bekant 3 stycken och det är 3 helt skilda personligheter på mina älsklingar. Att 3 katter som växt upp i samma hem kan bli så olika är lite tokigt men så är det ju med vilka barn som helst, inte sant? Det bästa med mina barn är dock att dom aldrig (förhoppningsvis) kommer att flytta hemifrån!
Alva är äldst med sina 10 år och hon innehar en väldigt speciell plats i mitt hjärta. Hon är överdrivet social, räknar iskallt med att alla älskar henne och tycker faktiskt att hon har rätt att klättra upp i knät på vem som helst. Ofta vinner hon över även katthatare som skyller på att “hon är ju mer som en hund faktiskt och hundar gillar jag”. Jojo. 
Alva gillar att ligga draperad runt min nacke eller slängd över axeln på mig när jag sitter vid datorn och jobbar, där kan hon ligga helt utslagen i en timme om jag tillåter det (hon väger 7 kg så hon blir lite tung till slut). När vi går och lägger oss på kvällen kommer favoritstunden, ibland står hon riktigt och hoppar om jag inte kommer till sängen direkt när jag borstat tänderna. Jag ligger nämligen och läser en timme eller två innan sovdags och då ska Alva ligga på kudden med mitt huvud som kudde och kloa mig i nacken, spinnandes så högt att det hörs i hela hemmet! Behöver jag säga att även jag tycker det är dagens höjdpunkt?
Olivia är nummer 2 i skaran med sina 6 år och hon är extremt speciell. Mig älskar hon men alla andra människor är otroligt läskiga. Kattvakten Veronica accepterar hon och Veronicas dotter Julia accepterar hon undantagsvis, om Julia är lugn och sansad vilket beror på dagsformen. Med accepterar menar jag att Olivia sitter några meter bort och blänger på dom men hon gömmer sig i alla fall oftast inte. Annars föredrar hon att ligga under sängen när det är folk hemma, även om det är någon som kommer förbi emellanåt och hon borde känna igen. “Katten, myten, legenden Olivia” finns det dom som kallar henne!
När vi är ensamma hemma är hon dock en helt annan katt! Hon kan inte jama utan pratar med ett litet speciellt läte som ändrar ton beroende på om hon hälsar, är leksugen eller hungrig. Hon gillar att traska runt framför tangentbordet när jag sitter vid datorn och jobbar för då ska vi kela och kela, det älskar hon! Vid den populära lässtunden i sängen ska hon ligga i knävecket på mig!
Och så har vi då lillkillen Alvin, eller lille & lille, han väger nästan lika mycket som Alva nu vid 2,5 års ålder. Han är familjens ultimata busfrö, det lyser jäkelskap i ögonen på honom några gånger om dagen. Favoritleksaken slarvas bort lika fort som jag hittar den, sedan sitter han och tittar uppfodrande på mig tills jag letar upp den igen, sådär kan vi hålla på ett par timmar ibland. Men samtidigt som han är busig och familjens ligist så är han den keligaste lille kille man kan tänka sig. Han kryper nästan ur skinnet ibland för att kela så mycket som möjligt, helst ska jag sitta på golvet och kela med honom, då är det allra bäst av någon anledning! När lässtunden kommer på kvällen så ligger han nedanför sängen tills jag släcker lampan, då kommer han upp och lägger sig på sin filt.
Det finns så mycket kärlek i dom små liven, jag har svårt att förstå att vissa inte vill ha djur i sina liv, dom ger ju så otroligt mycket! Mitt liv vore inte komplett utan dom, det är ett som är säkert!!
Med det sagt ska jag umgås med mina små nu, jag tycker ni som har djur hemma ska göra samma sak! Kela lugnt!
